önskar

 

Idag önskar jag mig bort. Kroppen och själen känns lite oroliga. Jag kan inte lägga ord på varför, men det känns så. Jag tänker mycket. Jag är trött. Jag längtar innerligt till helgen. Jag sitter och ser på regnet som sakta faller mot balkongräcket. Idag önskar jag mig bort.

17.07.2019 kl. 09:29

Tankar, mens, gråt och yoga.

 

Mycket händer just nu. En stor förändring är på kommande i mitt liv. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, eller klara av det. Jag tar mig igenom dag efter dag. Jag tänker mycket. Jag funderar mycket. Och jag gråter en hel del också. Men det kan vara ganska skönt. Att bara gråta. Släppa ut allt. Förvinna i det. För att sedan komma tillbaka. Jag önskar mig tillbaka i tiden. Tänker tillbaka. Minns. Känner. Jag känner lyckan välla utom mina gränser av vissa minnen. Jag har haft det ganska bra sedan i höstas. Allt har gått upp. Allt har gått ganska så bra. Jag har skrattat. Jag har varit fri. Jag har älskat mina vänner, min familj, min pojkvän. Jag har haft otroligt roligt. Och lycklig, det har jag varit.

En tanke har ofta kommit upp: "Kan man vara så här lycklig? Får man vara så här lycklig? Liksom är det ens lagligt?". Så glad har jag varit. Och jag är lycklig nu också, men det kommer bara att vara väldigt tungt nu de närmaste veckorna. Och jag kommer definitivt att gråta. Jag försöker distrahera mig själv och mina tankar genom att fotografera, lyssna på sommarprat, vara utomhus, och vara med människor. Mina vänner och min familj. De får vara till hjälp. 

Ikväll har jag hemsk mensvärk. Jag försöker ta mig igenom smärtan med värkmedicin och vetepåsar. Jag har sträckt lite på kroppen och yogat också. Det hjälpte lite mot värken, och nu är jag lugnare också. Mer avslappnad. Jag har gråtit. Det var okej. Choklad har jag knaprat på också, på samma gång. Det blir en tidig kväll för mig ikväll. Jag ska skriva lite mer, sen ska jag läsa lite, och efter det leta mig till sängs. 

Men nu ska jag sitta här en stund först. Och se mig omkring lite. Låten Milestone av Joey Kidney spelar lugnt ur högtalaren, fåglarna kvittrar utanför, och jag tar ett andetag. In. Ut. 

 

02.07.2019 kl. 21:15

Det är inte länge kvar nu.

 

En månad är det kvar av skolan. En månad. Jag försöker så gott jag kan att kämpa mig igenom dagarna. Ibland går det bättre, och ibland går det sämre. Jag har precis kommit hem från en helt fantastisk resa. Jag var till Kreta med min pojkvän och hans familj. Jag kom alltså hem i Lördags, på kvällen. Och nu har jag den klassiska "efter resan ångesten". Jag vaknar upp på morgonen, och mår inte så bra. Jag tycker att livet här i den lilla stad jag bor i är något meningslös. Eller njaa, inte meningslös. Men det känns ganska jobbigt att vara hemma igen. Resan till Kreta var verkligen helt underbar. Massa fina minnen och stunder. Jag kommer att berätta mer om resan i senare inlägg. Men nu är det jobbigt. Vardagen. Vakna på morgonen, stiga upp, ta sig till skolan, va där i sex timmar, ta sig hem, plugga, skriva, läsa, sova. Det känns lite tomt här, med tanke på det jag upplevt. 

Men det är nog okej. Det går över. Och det är bara en månad kvar till sommaren. Och då ska jag njuta. Det är verkligen inte länge kvar. Snart. 

(Jag ursäktar om mitt inlägg var lite ofullständigt eller oklart idag, känner mig lite borta bara. Men skönt att få skriva av sig lite.) 

Ni kommer att höra mer av mig inom en snar framtid. Tjooo.

07.05.2019 kl. 09:04

Jag vill sjunga. Jag vill dansa.

 

Jag vill sjunga. Jag vill dansa. 

Men jag kan inte idag. Jag är trött. Idag måste jag plugga. Idag måste jag skriva. Och läsa. Och plugga mer. Så idag hinner jag inte. Men snart. Snart ska jag sjunga. Och dansa. 

10.04.2019 kl. 12:12

Sommaren tar slut.

 

Hej. Det var länge sedan. 

Sommaren håller på att ta slut. Mitt sommarlov slutar om fyra veckor. Vart har alla veckor farit? Vad har hag gjort? Vad hände med allt jag hade planerat? Vad hände med alla personer jag skulle träffa? Vad hände med den drömsommar jag tänkt mig? Jaa du.. Ingen vet. Känns som att varenda sommar blir såhär. Kan tycka att sommarlovet är lite överskattat. Och då menar jag inte värmen och solnedgångarna och ledigheten, utan allt man planerat. Allt man har tänkt hinna med och allt kul man ska göra. Alla sena kvällar med vänner och alla tidiga fräscha morgonmål. Inget av det blir ju av. Och det är ju okej. Det är absolut okej. Men varför blir jag då stressad av det varenda år? Hur är det möjligt? Varenda sommar intalar jag mig själv att jag ska ha låga krav på mig själv, bara ta det lugnt och inte planera in så mycket. Men ändå, i slutat av varje sommar, finns det ändå mer eller mindre en nypa besvikelse i mig. Alla andra har gjort så mycket och haft så kul. Varför är det bara jag som sitter hemma och latar mig. Mycket blev inte av i sommar, varför det? Och antagligen gjorde ingen annan något mer än mig egentligen. Alla vill ju bara få ens eget liv att se fantastiskt ut. Men ändå känner man såhär. Nu känns fyra veckor som en otroligt kort tid. Så mycket jag ska hinna med och planera in ännu i sommar. Och så måste jag städa, och ordna, och fixa. Men nej. Hela tiden måste jag intala mig själv att ta det lugnt, och att jag inte måste göra någonting. Jag ska i första hand nu ta hand om mig själv och min hälsa. Punkt.

Så varför blir jag så stressad då? Varenda sommar. Ja.. Prestation. Krav. Bra väder. Sociala medier. Där var det då.

Men det jag är tacksam över är att det har äntligen varit en varm sommar. Jag har bott på stugan vid sjön nu ett tag, och har också hunnit till Åland. Sommarjobbat lite grann. Det är ungefär det jag har hunnit med. Inte mycket mer. Men det är okej. Jag har verkligen behövt denna ledighet nu efter året som gått. Men skulle gärna ha två månader till av semestern, så jag skulle hinna vila ut innan skolan och vardagen börjar igen.

18.07.2018 kl. 00:00

10 dagar.

 

Vill tillbaka. Vill spola tillbaka. Ett år tillbaka. Eller till då jag var liten. Till tiden då livet var så kravlöst, och ens största problem var att man inte fick en glass, eller att man hade tråkigt. Åååh, om jag bara skulle ha vetat då. Om jag bara skulle ha vetat då hur stressigt jag har det nu, och hur lite tid jag får för mig själv. Skulle gärna spola tillbaka, då jag bara låg där på gräsmattan och var rastlös. Då jag längtade tills jag skulle ha läxor eller ett jobb. (Vilket konstigt barn jag var ändå). 

Eller så skulle jag vilja spola fram i tiden. Till en bättre tid. Där jag vet vem jag är och vart jag hör hemma. Om det finns någon sådan tid. Just nu hör jag inte riktigt hemma. Jag trivs inte riktigt, och jag känner mig ensam. Det hör väl till, så här i Högstadietiden. Men jag önskar att det inte skulle kännas så som det gör nu. Önskar mig till en plats. Där allt var bra. Och att jag åtminstone skulle kunna vara mig själv.  

Men sådär annars så väntar jag på semestern. Sommarlovet. Bara 10 dagar kvar nu. Men det där "bara", är ganska så mycket. Det är alltså 40 lektioner ennu. 40 ändlösa evigheter. 10 dagar. Försöker bara att ta 1 minut i taget just nu. Försöker få lite sömn på nätterna. 

Men bara man skulle få vara barn igen. Nog skulle det vara skönt. 

20.05.2018 kl. 20:04

Dagar

 

Jag räknar dagarna. Dagarana tills jag blir ledig. Dagarna tills jag får sommarlov. Idag är det bara 12 dagar kvar. Det låter ju inte så mycket, eller hur? Men det innebär 48 lektioner. 48 stycken 70 minuters lektioner kvar... Typ 3 prov och 3 förhör kvar. Åtmintone. Har ingen ork kvar. Ingen ork att plugga. Ingen ork att kämpa. Ingen ork att vara. Men snart. Snart blir jag ledig. 

Hade annars tre nära vänner på besök idag. Har typ inte pratat med dem på några månader. Och det var så kul! Vi hade så mycket att prata om, och vi trivs så bra ihop. Ta vara på era vänner hörni. De är dyrbara. De är viktigare än ni förstår. Ta er tid med dem. Berätta åt dem hur viktiga de är. Tusen Tack till er som var här ikväll. Det var så givande, och jag är så glad nu i efterhand. 

Ta vara på det. Bara gör det.

 

16.05.2018 kl. 22:37

Trötta Tankar

 

Känslan av att misslyckas. Känslan av att inte vara tillräcklig. Känslan av att ständigt vara trött. Känslan av att känna sig liten. Känslan av att betyda lite. Känslan av att vakna på morgonen, och veta, att den här dagen kommer att bli skit. Känslan av att somna på kvällen, och tänka på allt man gjort fel under dagen. Känslan av att vilja vara ledig. Känslan av att man inte är nöjd. Känslan av att man inte är glad. Och det dåliga samvetet hinner ikapp. 

Jag vet att det bara är tankar. De stämmer inte. Det är bara tankar. Inte sanningar. Jag vet att jag lyckas ibland. Jag vet att jag är någonting. Jag vet att jag är tillräcklig. Jag vet att jag betyder någonting. Jag vet att det finns glada stunder under dagen. Jag vet att dagarna går, och de är helt okej, nästan bra ibland, nästan väldigt bra ibland. Jag vet att jag blir ledig snart. Jag vet också att mitt samvete är omöjligt och att jag inte ska lyssna på det. (Jag får dåligt samvete över allt jag gör, massa småsaker som ingen annan ens lägger en tanke på.) Och det vet jag. Och jag vet att det blir bättre. Det blir bättre. Men ibland är det bara så svårt att minnas det. Att tro det. Att veta det. Det är svårt ibland. Men det är bara tankar. Inte sanningar. Jag vet det. Jag lovar. Jag vet. Det tar bara tid. Låt det ta sin tid. Men snart. Snart blir jag ledig. Då. Då ska jag njuta. Det lovar jag.

01.05.2018 kl. 18:33

Jag är Trött.

 

Jag är trött.

Trött på att vara någon annan.

Trött på att vara mig själv.

 

Jag är trött på alla krav.

Trött på prestation,

bedrift, insats,

resultat.

 

Jag är trött på samhället,

patriarkatet, människorna.

Jag är trött på ondska.

Trött på kommentarer.

Trött på grymhet och illvilja.

Trött på faktumet att man måste

uppföra sig och följa regler.

Och om man tänker utanför lådan

så är det fel.

Man ska vara som alla andra.

Man ska vara normal.

Ska inte ifrågasätta.

Ska inte synas.

Inte prata.

Men, ändå säger de ju att man

ska vara sig själv i sin egen glans.

 

Jag är trött på sarkasm.

Jag är trött på blickarna man

får i skolkorridoren.

Trött på rykten och prat.

Trött på slagsmålen.

Trött på det fysiska.

Trött på det psykiska.

Trött på att man inte får hjälp

då man mest behöver den.

Jag är trött på könsskillnader.

Trött på evig diskussion.

Trött på rasism.

Trött på att alla ska vara normala.

Trött på regler.

 

Trött på att alla tror att de vet

vad som är bäst för mig.

Trött på favoriseringar.

Trött på små samhällen.

Trött på Tjejer och Killar.

Trött på de respektlösa.

Trött på skam.

Trött på ansvaret.

 

Jag är trött.

Trött på att vara någon annan.

Trött på att vara mig själv.

 

06.04.2018 kl. 20:30

Hallå! 

Amanda här. Ungdom i sina bästa eller sämsta år. 

Går i skola, än så länge.

Bor i en liten småstad mitt ute i ingenstans.

Kreativitet, musik, fotografering och natur är det jag lever för.

Långpromenader är något av det bästa jag vet och att gå på café är inte heller så dåligt.