Vad händer?

 

Jag har snart gått 4 veckor i skolan nu, sedan sommarlovet tog slut. Mycket har hänt. Många människomöten. Många förändringar. Många oföränderligheter också för den delen. Jag har skrattat en hel del. Medans jag också har gråtit en hel del. För det mesta vet jag inte riktigt vad som händer, jag bara följer strömmen nuförtiden. Det skrämmer mig att inte veta vad som händer. Att veta att jag inte kan påverka vad som händer. Att veta att jag inget kan göra. Att jag inget kan göra, förutom att stå ut. Stå ut ett år till. En månad till. En vecka till. En dag till. En dag i taget bara. Jag vet fortfarande inte hur det här året kommer att se ut. Jag vet inte hur saker kommer att inträffa. Vet inte när. Men på något förunderligt sätt stiger jag upp varenda morgon, och går till skolan. Sitter och lyssnar på lektionerna, skriver ner saker i blåa häften. Allt från namnlagen och skelettets funktion, till novellen och pi. Sedan går jag hem. 

Så har 4 veckor gått. Vet inte alls vad som har hänt egentligen eller vad som ska hända. Känns som att jag överhuvudtaget inte ens vet själv vad som hänt den senaste tiden. Men det gör väl inget. Tror jag. Jag överlever tack vare musiken, låtskrivningen och vännerna. 

Nu ska jag läsa en roman. Somna. Stiga upp. Gå till skolan. Och försöka överleva. Kämpa mot allt. Det är ett riktigt lidande för det mesta. Men det är Fredag imorgon. Det är väl alltid något antar jag. (Ps. Tänkte visa en bild här av den dryck jag druckit mest av allt dessa veckor. Chai te. Det bästa som finns här i världen, förutom kaffe då.)

 

06.09.2018 kl. 21:29

Motivation

 

Skolan har börjat. Och ärligt talat har jag ingen som helst motivation till skolan. Grupparbeten, uppsatser, presentationer, prov och läxor är inte något som känns lockande. Däremot har jag stor motivation till musiken. Jag spelar violin, och har verkligen fått mycket motivation till det. Vill bara spela och spela och spela. Jag spelar också lite piano, och det känns också väldigt roligt. Sen spelar jag mycket gitarr också (fast jag nu int riktigt kan), accord främst. Otroligt kul är det. Och sist, men inte minst, skapar jag mycket musik. Jag skriver låttexter, jag leker på olika program och appar med olika instrument och elektronik, och jag sjunger på melodier jag börjat spela. Och det är så roligt. 5 timmar kan fara så snabbt som vinden om jag har instrumenten och programmen, eller papper och penna. Helt fantastiskt är det. Gör sånt som ni mår bra av hörni!

 

27.08.2018 kl. 20:48

Sommaren tar slut.

 

Hej. Det var länge sedan. 

Sommaren håller på att ta slut. Mitt sommarlov slutar om fyra veckor. Vart har alla veckor farit? Vad har hag gjort? Vad hände med allt jag hade planerat? Vad hände med alla personer jag skulle träffa? Vad hände med den drömsommar jag tänkt mig? Jaa du.. Ingen vet. Känns som att varenda sommar blir såhär. Kan tycka att sommarlovet är lite överskattat. Och då menar jag inte värmen och solnedgångarna och ledigheten, utan allt man planerat. Allt man har tänkt hinna med och allt kul man ska göra. Alla sena kvällar med vänner och alla tidiga fräscha morgonmål. Inget av det blir ju av. Och det är ju okej. Det är absolut okej. Men varför blir jag då stressad av det varenda år? Hur är det möjligt? Varenda sommar intalar jag mig själv att jag ska ha låga krav på mig själv, bara ta det lugnt och inte planera in så mycket. Men ändå, i slutat av varje sommar, finns det ändå mer eller mindre en nypa besvikelse i mig. Alla andra har gjort så mycket och haft så kul. Varför är det bara jag som sitter hemma och latar mig. Mycket blev inte av i sommar, varför det? Och antagligen gjorde ingen annan något mer än mig egentligen. Alla vill ju bara få ens eget liv att se fantastiskt ut. Men ändå känner man såhär. Nu känns fyra veckor som en otroligt kort tid. Så mycket jag ska hinna med och planera in ännu i sommar. Och så måste jag städa, och ordna, och fixa. Men nej. Hela tiden måste jag intala mig själv att ta det lugnt, och att jag inte måste göra någonting. Jag ska i första hand nu ta hand om mig själv och min hälsa. Punkt.

Så varför blir jag så stressad då? Varenda sommar. Ja.. Prestation. Krav. Bra väder. Sociala medier. Där var det då.

Men det jag är tacksam över är att det har äntligen varit en varm sommar. Jag har bott på stugan vid sjön nu ett tag, och har också hunnit till Åland. Sommarjobbat lite grann. Det är ungefär det jag har hunnit med. Inte mycket mer. Men det är okej. Jag har verkligen behövt denna ledighet nu efter året som gått. Men skulle gärna ha två månader till av semestern, så jag skulle hinna vila ut innan skolan och vardagen börjar igen.

18.07.2018 kl. 00:00

Trött som vanligt.

 

Jag är trött. Punkt. Jag är ständigt trött. Jag kan sova 10-12 timmar per natt nu på sommarlovet, men ändå är jag trött. Jag är helt enkelt slut. Utmattad. Ur funktion. Så mycket bakom i sovtimmar. I ett halvår sov jag väldigt dåligt på nätterna. Så nu försöker jag bara hinna ikapp. Men det tar tid. Antar jag. 90% av gångerna någon frågar hur jag mår eller hur det är med mig, svarar jag att jag är trött. Och det är verkligen sant. Tror att ordet trött har förlorat sitt värde efter all denna tid. Nu är alla vana med att jag är trött. Men det är okej. Inte behöver de veta. 

Men nu vet ni det. Jag är trött. Jag önskar att jag skulle orka mer. Önskar att jag skulle ha energi till saker jag vill göra. Men det har jag inte. Bli inte utbrända hörni. Arbeta inte för mycket. Våga säga nej. Själv övar jag på det varenda dag. Det går inte alltid så bra. Men sakta ner. Andas. Tänk på er själva. Gör saker ni gillar, och umgås med de personer ni vill umgås med. Ta risker ibland, men där emellan ska ni ta det lugnt och sitta med en tekopp på balkongen till exempel. 

 

01.07.2018 kl. 17:49

Kan inte folk bara vara ärliga?

 

Ärlighet. Ärlighet är något jag tycker är otroligt viktigt. Berätta hur det är, hur det ligger till. Vad tycker du? Vad tänker du? Vem tänker du på? Hur tänker du? Vad har du för åsikt? Varför har du agerat som du har gjort? Och så vidare. Bara säg hur det ligger till. Försök inte krångla in det i gömda ordval. Försök inte få mig att må dåligt. Försök inte att säga något annat. Ljug inte. Ljug mig inte rakt i ansiktet. 

Jag vet att vissa saker är väldigt svåra att berätta. Vissa saker man berättar eller erkänner, kan vara svåra. Människan man berättar det till kan ta det hårt, kan bli ledsen, eller arg. Men det är ändå sååå mycket bättre än att ljuga, eller ignorera det. För då blir denna människa så mycket mer sårad i efterhand. Bara säg sanningen. Låt inte hen få veta det av någon annan i slutänden. Bara säg sanningen! Är det så svårt att vara lite ärlig? 

Och säg inte att du ska göra en sak, och sedan gör du raka motsatsen. Bara var ärlig, för en gång skull. Okej?

07.06.2018 kl. 22:21

Vackra värld

 

 

Vandrar längs strandkanten.

Känner en doft av rönnblom

och fisk.

Ser solen gå ner i molntäcket.

Tänker. Tänker lite för mycket på

saker jag inte borde tänka på.

Plockar blommor längs stranden.

Går in i båthuset.

Doftar ännu mer av fisk och vatten.

Sätter mig ner på bryggänden.

Stirrar ut mot havet.

Fiskmåsarna skriker.

Svartvita flugsnapparen blir

smått orolig.

Talgoxen sjunger.

Och gräsanden med 5 ungar

tigger brödbitar av mig.

Solen syns inte mer.

Allt lugnar ner.

Det blir tyst.

Bara vattnet som kluckar

mot stenarna.

O denna vackra plats

jag har kommit till.

 

06.06.2018 kl. 22:49

Tankar och Sommarlov

 

Jag har äntligen sommarlov. Så som jag har väntat. Så som jag har kämpat. Kämpat för att hinna med allt, alltid vara glad och positiv, alltid vara där för alla. Jag har ju glömt bort mig själv.

 

Sommarlov. Just nu bor jag på villan. En stuga högst upp på ett berg vid vattnet. Ni skulle bara veta vilken utsikt jag har. Så nu bor jag här själv, och sommararbetar hos min moster som bor några hundra meter bort. Så jag jobbar på dagarna, och på eftermiddagar och kvällar försöker jag göra så lite som möjligt. Jag kanske går ut på en promenad, ställer mig på bryggändan och fiskar, är kreativ eller läser böcker. Och däremellan sover jag, sitter bara och stirrar på vattenytan eller skapar musik. Detta behöver jag verkligen. Detta har jag kämpat för. Ledigheten.

 

Jag gör ju mat också! Jaa, eftersom jag bor här själv lagar jag ju egen mat (förstås). Alltså kan vi bara ta en sekund och tänka på hur roligt det är att få laga mat själv. Eller är det bara jag som tycker det? Att få planera vad man ska äta under dagen, fara till den lilla butiken i byn och köpa ingredienser, och sedan (med musik i bakgrunden) börja blanda ihop allt. Idag blev det enkel mat. Pasta men en tomatsås av tonfisk, vita bönor och broccoli. Men ändå så otroligt gott. Villa Mat helt enkelt.


Men det är så skönt att vara här nu. Det är ju inte så varmt. Det blåser 15 meter i sekunden nordlig vind och 11 grader. Men jag njuter ändå. Då jag går på min kvällspromenad ser jag hur himlen blir dramatsik, och det kommer mer moln. Gråa moln. Det blir säkert lågtryck, tänker jag. Då jag kommer tillbaka till stugan, tar jag och dricker en kopp te, medan jag stirrar ut mot sjön, och öarna på andra sidan vattnet. Då kommer en vindby, och det knakar i knutarna. Plåttaket låter, och det viner något otroligt runt huset. Jag känner hur hela stugan skakar lite, nästan lyfter. Man blir lite rädd varenda gång att man ska flyga iväg. Hela stugan och allt. Men stugan står starkt och stolt kvar. Varenda gång. 

04.06.2018 kl. 21:52

2 dagar kvar

 

Snart hörni. Snart. Nu är det bara två skoldagar kvar, och sedan slipper jag detta. Allt detta lidande jag gått igenom, allt svek, all osäkerhet, alla konflikter. Allt detta slipper jag i två och en halv månad. Och jag ska ta vara på det. Till 100%. Jag skulle inte orka en vecka till, och jag är så glad, att jag snart får bli ledig. Jag är så trött. Så trött på allt just nu. Men, denna onsdagkväll, då jag sitter här på balkongen med ett glas coca-cola i handen och känner den varma sommarluften, då njuter jag. Och jag bara inser plötsligt, att det bara är två dagar. Två dagar.

Mina planer för sommaren är att arbeta, bo 1 vecka på ön på Finlands västra sida, och läsa massvis av böcker. Sedan ska jag bara sova, och spela mycket musik. 

30.05.2018 kl. 19:28

Mandis & Klekis

 

De tre senaste kvällarna. Låt mig berätta om dem. Den första kvällen var både jag ock min äldre syster på ett ganska halvdant humör. Ingenting blev riktigt som vi ville. Men vi begav oss ut. Ut på photoshoot (med en otroligt bra kamera) vid en av hängbroarna i närheten av stället där vi bor. Kvällen blev bra. Vi lyssnade på Stina Wollter i bilen. Vi fotade. Njöt av kvällen. Spelade lite fotboll vid en gammal lågstadieskola. Det var en fin kväll.

Andra kvällen. Det var Fredagkväll. Alla andra vi kände var ute och gjorde något vettigt med sina liv kändes det som. Både jag och min syster var på dåligt humör och i tre timmar hade vi bara legat i soffan och tyckt synd om oss själva. Men, tillsist steg vi upp, satte oss i bilen, körde iväg, och lyssnade på musik. Allt från Tomas Ledin och Magnus uggla, tills Nightwish tog över. Vi körde till en strand. Vadade över till en ö. Och fotograferade naturen och knölsvanarna vid stranden. Solen sken, och det var otroligt varmt. Efter två timmar på ön, gick vi tillbaka till stranden och bilen. Och körde hem. Med Nightwish i högtalaren. Också en helt fantastisk kväll. 

Tredje kvällen. Jag hade varit ganska trött hela dagen. Inte åstadkommit så mycket. Men på kvällen satt jag och min syster och funderade på vad vi skulle göra. Hade beslutsångest. Skulle vi fara på roadtrip, eller vara kreativa? Eller något annat kanske? Vi hade ingen aning. Men det slutade med att en av min syters kompisar kom över. Det blev en bra kväll. Vi satt vid ett bord, och diskuterade intressanta ämnen, funderade, och kom kanske fram till en slutsats. Eller så gjorde vi inte det. Hur som helst. Jag har aldrig skrattat så mycket i mitt liv. Och jag är seriös. Jag skrattade så mycket att jag grät. Inte bara så att det kom lite tårar ur ögonvrån. Utan jag grät. Mitt ansikte var helt ihopskrynklat och rött. Jag kunde knappt andas. Och jag fick inte ett ljud ur mig. Som sagt. Har aldrig skrattat så mycket tror jag. Så, det blev en bra kväll.

Och. Slutsatsen. Jag vet inte när jag senast har haft tre bra kvällar i rad. Det var ett tag sedan. Har haft det väldigt tufft ett tag nu. Och det har jag fortfarande. Men dessa kvällar. Jag kommer att minnas dem. Länge. Är så tacksam. Har nu börjat se igen. Mina ögon börjar öppnas. Jag är piggare. Jag är lite gladare. Livet kommer som det kommer. Och just nu är det lite bättre. Ta vara på de bättre kvällarna. Kanske att de är det enda som räknas. 

Vill tacka min syster för allt hon gör för mig, och allt kul vi hittar på tillsammans. Hon är nog den som jag alltid kan vända mig till och som jag alltid kan vara mig själv med. Vi trivs så bra med varandra, och vi kan göra vad som helst. Vet inte hur jag skulle klara mig utan henne. I sommar ska vi hitta på så mycket roligt <3

27.05.2018 kl. 00:26

10 dagar.

 

Vill tillbaka. Vill spola tillbaka. Ett år tillbaka. Eller till då jag var liten. Till tiden då livet var så kravlöst, och ens största problem var att man inte fick en glass, eller att man hade tråkigt. Åååh, om jag bara skulle ha vetat då. Om jag bara skulle ha vetat då hur stressigt jag har det nu, och hur lite tid jag får för mig själv. Skulle gärna spola tillbaka, då jag bara låg där på gräsmattan och var rastlös. Då jag längtade tills jag skulle ha läxor eller ett jobb. (Vilket konstigt barn jag var ändå). 

Eller så skulle jag vilja spola fram i tiden. Till en bättre tid. Där jag vet vem jag är och vart jag hör hemma. Om det finns någon sådan tid. Just nu hör jag inte riktigt hemma. Jag trivs inte riktigt, och jag känner mig ensam. Det hör väl till, så här i Högstadietiden. Men jag önskar att det inte skulle kännas så som det gör nu. Önskar mig till en plats. Där allt var bra. Och att jag åtminstone skulle kunna vara mig själv.  

Men sådär annars så väntar jag på semestern. Sommarlovet. Bara 10 dagar kvar nu. Men det där "bara", är ganska så mycket. Det är alltså 40 lektioner ennu. 40 ändlösa evigheter. 10 dagar. Försöker bara att ta 1 minut i taget just nu. Försöker få lite sömn på nätterna. 

Men bara man skulle få vara barn igen. Nog skulle det vara skönt. 

20.05.2018 kl. 20:04

Hej! 

Amanda här. Ungdom i sina sämsta år. 

Går i skola, än så länge.

Kreativitet, musik och natur är det

jag lever för.